På tävlingen i lördags red jag nog min livs bästa ritt, jag bara kände leendet ich glädjen i hela kroppen när jag gick ut från banan, höll på att börja tjuta för allt kändes så himla bra. Vi fick ett pet i grunden, men vad gör det när allt annat var så himla perfekt? Ingenting. Jag andades, hann tänka hur jag skulle rida mellan hindren, Bella var lugn och och hur lydig som helst, hon sög tag i hinderna utan att bli springig och dra iväg, jag fick henne gå de vägar jag ville,  och hon var så fin, och jag ger även mig själv beröm, för även jag var lugn, jag hetsa inte på nåt och jag planerade varje väg och var noggrann med vägarna. Man måste inte vara felfri och få bäst placering för att vara nöjd. Jag tror att känslan är bäst i slutändan, sen ska man väl kanske inte riva 9/10 hinder. Men då är det ju förmodligen någonting som är fel.